InFocus

Jag sade upp mig från jobbet, jag gjorde det! Det stora problemet är nu löst. Jag har nu varit arbetslös i 5 dagar. Men jag är inte arbetssökande! Nej, innan jag börjar lägga energi på det kan man säga att jag packar undan min energi. Jag sjunker ner till nivån Vila. Jag har som sagt varit fri from hell i 5 hela dagar och jag har inte gjort ett skit! Jag har äntligen fått slappna av och bara läsa mina böcker, sitta vid datorn och planera inför resan på ett avkopplande sätt.
Resan ja! Vi ska resa. Jag och min älskade Robin. Vi kommer snart resa till sydostasien. Till de klassiska backpacking-länderna Thailand, Kambodja och Vietnam. Det blir en resa som vi aldrig kommer ångra det vet jag.
Så nu tittar jag ut på snön som faller för första gången i år med ett leende på läpparna. Jag ler för att jag snart inte behöver kämpa mot kylan. Jag kommer inte behöva skotta snö en hel vinter!

Jag längtar efter värmen, efter att få träffa min farbror i den lugna byn, att få upptäcka nya platser och att få slappna av i värmen tillsammans med min Robin.

Ja nu är ni bra avundsjuka va! Jag kommer att få resa till underbart varma länder, jag slipper skotta snö, slipper stressen inför jul och nyår och får resa tillsammans med en kille jag älskar, killen vars personlighet jag vet andra skulle drömma om att få tillbringa all tid med.

Ni kommer inte få resa med min Robin men många av er kan göra denna resa! Våga släppa taget och känn känslan av att "allt fixar sig". Jag vågade först inte för att "jag inte skulle ha något jobb när jag kommer hem, att jag inte kommer ha tillräckligt med pengar varken under resan eller efter osv". Men varför inte våga och ta det som det kommer? Passa på innan det blir för sent.

Men jag kommer sakna er här hemma, det är jag säker på.
Puss på er och tänk på oss! Följ gärna vår reseblogg som vi kommer försöka uppdatera så gott det går: www.paradiset.blogspot.com

Ja, vafan ska jag göra...? Varför jag undrar? Jo, det är på grund av det jobb jag har nu. *suck o stön*

Den senaste tiden har jag bara mått sämre och sämre varje morgon jag ska gå till jobbet. Jag bara ligger i sängen och stirrar och har ångest. För några dagar sedan låg jag där i sängen och räknade hur många dagar jag skulle jobba. Jag kom fram till sju dagar i rad, med andra ord ingen ledig helg. Man kan ju tycka att "det är väl inget" men jo, jag fick ångest och var nära på att sjukanmäla mig.

Det känns lite som att sitta i någon form av bur eller nått när man sitter där på sin stol, stirrar på en skärm och pratar med främmande människor.
Man blir avlyssnad, tillsagd om vad man gör för fel och hur bra eller dåligt man ligger statistiskt...
Dom säger ens namn, man blir rädd att man gjort något fel och sen babblar de på om ens utförande.

"Linnea! Du har blivit snabbare på mail, jättebra! Man ska ligga på 100% och du ligger på 104% så det är ju bra! Det här tjänar vi på! Och du tjänar bra på det här!"

Osv. osv.

Jag fattade ingenting av vad hon babblade om... Men det var ju en lättnad att hon sa att man var bra på något iaf.

Nu har jag ju verkligen insett att det här är absolut inget jobb för mig! Jag vantrivs så grymt att jag, hör o häpna, HELLRE GÅR TILLBAKA TILL SKOLAN MED ALLA PROV OCH ARBETEN!

Sjukt? Jaa!

Den stora frågan är ju nu om jag orkar vara kvar. Jag söker jobb men har inte fått något än. Säger jag upp mig nu måste jag jobba en månad till sen slipper jag helvetet, får jag ett jobb inom den månaden?
Det är en jävla chansning som kan vara jäkligt dum. För tänk om jag inte får ett nytt jobb, då står jag där arbetslös.

Säga upp mig och hoppas på att jag får ett jobb inom den månaden jag måste vara kvar eller
fortsätta jobba för att vara säker på att jag får in pengar men må förbannat dåligt?

Ja, det är rätt skönt såhär sent på natten en ledig dag. Härligt att bara ligga här och veta att jag är ledig en Hel dag!
Fri som en fågel! Eller ja... snarare en fågel i bur som får flyga fritt i huset en dag... Men den är ju lycklig för stunden och det är jag med! Ska försöka att inte tänka på mördarpasset på fredag... 09:00 till 18:45. Ett evigt stirrande i 9 h.
Jag är redan utsliten! Vet inte om det här sitta-vid-datorn-hela-dan-jobbet passar mig direkt. Jag får ont i ryggen, kan inte sitta still, kan inte sitta "normalt" som vissa säkert sett och mitt pekfinger ska vi inte tala om! Skadad är vad jag är. Får lära mig att använda vänster hand till musen. Har man en gammal idrottskada så har man! Eller ja, en halv idrottskada kan det väl få vara iaf... det låter ju bättre.

Nej vet ni vad, det här jobbet kan jag stå ut med, men inte länge. Jag ser det inte riktigt som ett jobb utan som en lösning. En lösning till att inte behöva vara arbetslös. Nu ska jag faktiskt försöka orka satsa. Jag ska jobba och jag ska spara. Vem vet, plötsligt kanske jag står där arbetslös.

Men just i denna stund ska jag försöka glömma jobbet för en stund och bara njuta av att ligga naken i sängen.
Det är jag värd.

Möblerade om i husets vardagsrum idag. Började då babbla om vad som skulle köpas.

"En soffa med divan och så köper ni en fotölj i samma färg och ställer såhär. Ett bord behöver ni ju också. Sen här borta fixar ni en läshörna! En bättre bokhylla skulle ju behövas och sen en fotölj i samma färg som den andra. Kanske två så det fyller ut lite."

Jag blev så sugen! Sugen på att köpa mängder av möbler och andra prylar!

Men efter att jag sagt det där så kom jag på mig själv. Jag hade just precis sagt till mina föräldrar att köpa möbler för, ja, vi ska inte säga hur mycket pengar det blir...

Så pengar... fan för pengar men ändå så sjukt underbart när man känner att man har dem.
Men vi vill alltid ha mer! Jag tror faktiskt att alla drömmer om att ha obegränsat med pengar. Det finns dom som säger "Nej, jag vill inte ha så mycket pengar, jag behöver dom inte. Man behöver inte mycket pengar för att ha ett bra liv."
Nej visst, men du, skulle du inte må ännu lite bättre om du kunde köpa den där dyra bilen som du alltid drömt om eller det där stora huset vid havet. Jag kan i alla fall säga att jag nöjer mig inte med det minsta.
Jag tänker faktiskt kämpa så jag kan köpa de där möblerna!

Fotboll, ishockey, ridning, innebandy, handboll… ja allt! Alltid nått, året runt! Det är något speciellt med sport. Man behöver inte utöva det för att tycka det är roligt. Bara av att se, hålla på ett lag, är nått helt grymt! Jag har tänkt på det. För bara någon dag sen blev jag sjukt förbannat sugen på att kolla på fotboll! Jag spelar inte själv (önskar att jag hade fortsatt när jag var liten men upptäckte ju ridningen som är en helt underbar sport istället) men det är så skönt och roligt att titta på. Det där sköna suget i magen när det är nära på att bli mål i hockey, när ett snyggt mål görs i fotboll, när ekipagen flyger över hindren i hästhoppning... Sen finns det ju lite mer tråkiga sporter som typ... golf... Men alla tycker olika!

Det är ju även roligt för att man kan samla ihop ett gäng med vänner och titta på någon match eller tävling. Som vi gjorde igår! Sverige- Skottland, 3-0, rätt gött va!

Så ja, jag är intresserad av sport, även fast att jag inte utövar något själv just nu. Tror att jag fått mitt sportintresse från min bror som spelat fotboll. Vi skriker ikapp under hockey-OS och fotbolls-VM!
Riktigt passande att jag blev ihop med en fotbollskille! En till att skrika med. Mumma! Det är något speciellt med sport-killar. Vissa tycker att ”sport-töntar” är just töntar och att de bara tänker på sin sport. Alla tycker olika såklart men jag, Me Like! Något av det roligaste som finns är ju att få åka och titta på matcher som killen är med i! Sen så är de ju även starka och uthålliga, inga fel där inte.

Ja, min dröm har gått i uppfyllelse.

Så ni killar som sportar, fortsätt! Jag ska i alla fall göra allt för att min ska det.

 

Det är mycket som snurrar i huvudet nu såhär efter studenten. Jobb, pengar, flytt...
Ja just det, flytt. Flera av mina vänner flyttar. Adam, Huy, Stall-tjejer som ska börja gymnasiet och det värsta, Maria. Världens bästa vän drar till Stockholm och lämnar mig här. Men jorden går ju inte under, vi kan ju alltid hålla kontakten. Robin och jag har börjat fundera på att göra det samma, flytta. Vart? Mjaaaa, till en början funderade vi på en lägenhet i stan, men då fastnar vi ju här! Därför har idéer om Göteborg börjat ploppa upp.

Har ju tidigare inte fått så värst bra vibbar av Göteborg... Kallt, blåsigt o för*ävligt och ja, den största anledningen, you know! Men det kanske är dags att lägga det bakom sig och börja blicka framåt, inte bakåt. Man måste ju även våga prova något nytt. Jag gillar Karlskoga, jag skulle gärna låta mina barn växa upp här, men innan barnen ploppar ut vill jag göra något annat, något nytt. Jag vill våga prova! Karlskoga finns kvar, familjen med, det finns alltid något att komma tillbaka till. Står jag inte ut med dialekten i en annan stad så kan jag alltid åka hem liksom. Naaa!

Jag önskar att ett jobb bara kunde dyka upp och en härlig lägenhet bara kunde fixas fram hur lätt som helst!
Vinna på lotto vore ju inte fel det heller. Men det är bara att se verkligheten. Vill man att det ska fungera, att det ska bli bra och bli så som man vill, ja då måste man kämpa för det också!

Så nu kämpar vi!

Så gott som alla klagar på någonting på sin kropp, om inte högt för andra så tyst för oss själva. Jag gör det! Jag erkänner. Jag kan klaga på mig själv. Rumpan, låren... Det är lätt att klaga på det mesta. Den senaste tiden har jag dock börjat tänka lite mer positivt. För ca. ett halvår sen kom jag underfund med att mina lår inte är så feta som jag sa, de innehåller faktiskt rätt mycket muskler, tack vare ridningen. Jag insåg även att jag hellre har lite större, starkare ben än pinnsmala och svaga. Varför jag insåg allt detta? Jo, jag började nämligen lyssna på vad andra sa till mig. Det sas positiva saker till mig och varför ska jag ignorera det istället för att ta åt mig? Varför ska jag börja "banta" bort låren när jag kan träna och bli starkare eller bara låta dom vara som dom är?

De senaste veckorna har jag även läst en bok, Normal och Fin av Caroline Eriksson, som handlar om synen på "ideal-kroppen", bantning, ätstörningar osv.
Det är sjukt va många människor som drabbas av en ätstörning bara på grund av att de blir intalade att man ska vara smal och se ut som de redigerade modellerna på reklampelarna! Det är det ju knappt ingen som tänker på,- att alla bantningsmetoder kan leda till ohälsa istället för bättre hälsa. Att många elitidrottare lider av någon form av ätstörning är något att tänka på. Att vara underviktig kan vara mycket farligare och mer ohälsosamt än att väga några kilon för mycket.


Visste ni att Bullimi förekommer oftare än Anorexi? Ofta syns det inte om en person har Bulimi eller annan ätstörning, det är lätt att dölja. Man behöver alltså inte se om någon har en ätstörning och det är skrämmande.

Mycket handlar ju just om utseendet, idealet, man ska se ut på ett visst sätt enligt många grupper och områden. Varför är det så svårt att vara nöjd över sig själv? I boken stod det även ungefär såhär:
"Alla har ju någon gång tittat till lite extra på den kraftiga tjejen med väldigt kort klänning. Det är bara att erkänna." (Jag har gjort det! Ni med, det vet ni!) "Varför kan vi inte bara bli imponerad över vad självsäker hon är! Vad stark hon är som vågar stå för sitt utseende."
Det är så sant! Varför ska vi vara så fixerade! Varför kan vi inte bara vara nöjda? Det är något att fundera över. Jag gör det redan, gör det ni med.

Så släta och snygga i verkligheten? Nää, skulle inte tro det, tyvärr, jag måste förstöra lite för er.

Ofta gör man ögonen mer intensiva, skarpare så han har troligtvis mörkare ögon, hon kan t.o.m ha någon form av ögonfel!

Man sätter ljuset så att håret ser blankt ut, redigerar bort spretande hårstrån m.m.

Hon skulle kunna vara hur finnig och ojämn som helst i ansiktet, han mer linjer, påsar under ögonen och det här fixar man med hjälp av en bra makeup artist och ett enkelt litet redskap i photoshop. Alt+klick och sen "gnugga" lite så är det borta! Älskar det redskapet!
Att hon skjuter upp axeln kan även göra att brösten ser större ut.

I tvåan stod lärarna och pratade om att man ska hänga med, satsa och jobba på så man slipper "paniken" i trean. Paniken över att man ligger efter och inte vet vad man ska göra efter skolan.
"Det är nog inga problem för mig. Jag hänger på rätt bra, jobbar och försöker göra det bästa för det mesta. Jag vet vad jag vill göra efter skolan. Den där paniken kommer jag slippa", tänkte jag då. Men herregud vad jag hade fel!
Vem är det nu som blir galen på sig själv att projektarbetet inte är klart än, som inte vet om hon vill plugga till hösten, som kanske vill jobba ett år eller 2, letar lägenhet men vet att hon inte har råd, undrar om hon ska bo kvar i Karlskoga, som kanske fortsätter bo hemma ett tag och som önskade att hon gick i tvåan nu så hon hade lite mer tid att tänka? Jo det är Jag!!
Whoupiedooo!
Jag vet på ett ungefär vad jag vill arbeta med sen men jag vet även att det är väldigt lång bit kvar för att nå det målet. Om jag inte har jävligt tur vill säga.
Det känns som att jag måste bestämma allt nu, innan jag går ur gymnasiet. Det känns som att man inte kommer överleva annars, att man bara kommer falla ut i ingenting liksom. Haha! Fan va jag är fast vid skolan alltså... komiskt. Tänk vad bra det vore om man hade någon som kunde fixa allt det här åt en. Fixa klart projektet, skaffa ett jobb åt mig och ge mig en massa pengar och en fin lägenhet. Det vore fint! Men alldeles för otroligt...

Men ingenting är omöjligt! Eller hur var det Gunde?

Det är sjukt att man kan börja gråta för ingenting. Man börjar bara gråta. Man kanske ser något, hör eller råkar tänka på något speciellt och så börjar tårarna rinna.
Tårar. Jobbiga är de, tårarna. Salt och blött. Men det är en rätt skön känsla. Beroende på vad man gråter för såklart. Men att stå framför spegeln, titta sig själv i ögonen, minnas något och tårarna börjar rinna.
Man kan få en boll i ansiktet på idrotten i skolan och direkt kan man känna att tårarna vill ut. Det vore ju så skönt att bara släppa ut dom och gråta som ett litet barn men det gör man ju inte. Det bara är så. Då är man ju inte direkt mogen i andras ögon. Man måste vara hård och stark. Har man gråtit hemma men vill dölja det kan det bli svårt. Oftast så ser ju någon i familjen det och när de frågar om man gråtit så känns det direkt som att man vill börja gråta igen. Så kan det vara för mig i allafall. Men det är ju lätt att då gnugga sig i ögonen och säga att man gjort just det, gnuggat sig i ögonen. Det tror dom oftast på också.

Jag tittade på Guds tre flickor på SVT Play. Jag har flera gånger tittat på programbilden och funderat på om jag ska titta på det och så gjorde jag nu det till slut. Det är ett barnprogram, eller kanske ett ungdomsprogram, med ganska djup innebörd egentligen. Alla kanske inte skulle hålla med om det men med mitt konstanta granskande så kom jag fram till det. Egentligen har inte handlingen med tro att göra, inte ur min synvinkel i allafall, utan Gud i det här fallet blir bara som en person som granskar människans fel och brister och berättar om dem.
Jag tror det var i tredje avsnittet som jag grät. En pojke blev påkörd och allt om hans liv, förhållandet till en speciell flicka var så fint. Hans lugna sätt och snälla beteende. Allt han faktiskt åstadkommit, var så fint.
Det här fick mig att ännu en gång tänka på vad snabbt någon kan försvinna ur ens liv. Att den man älskar plötsligt skulle kunna bli påkörd, nerslagen eller på något annat sätt försvinna bort.
Man tror inte att det kan hända en själv, det händer bara andra, men då har man så fel.
Jag skulle kunna en dag, vilken minut som helst utsättas för något och ja... försvinna. Men man försvinner aldrig helt. Man säger ju att även fast att någon försvunnit så finns det alltid en del kvar hos de man stod nära. Minnen och själen, själen lever vidare är ju något man säger med.
Men vi får inte sluta leva. Vi kan inte akta oss för allt obekant och förvänta oss att det kommer hända något bakom varje hörn. Vi måste fortsätta och bara vara oss själva. Låta tårar rinna och ilska brinna, låta varma känslor värma oss.

Ingen blir någonsin för gammal eller för mogen för att visa vad man känner.

Sitter här i tights, två par sockor och Robins t-shirt. Lite kallt men mysigt.
Jag väntar på att bastun ska bli varm så jag får värma mig och förhoppningsvis få slappna av lite.
Att sitta vid datorn och klicka i flera timmar i streck gör en sne, både i huvud och kropp.
En knådande ryggmassage vore inte helt fel just nu. Helgen går allt för fort, jag hänger inte riktigt med. Halva söndagen har jag suttit med skolarbete så man skulle kunna säga att jag inte riktigt fått en hel helg.
Skolarbetet har bestått av filmredigering. Är man inte helt klar och kreativ i huvudet så är det ingen idé att sätta sig med det men jag kom en bit idag iaf. Gjorde början till två avsnitt skulle man kunna säga. Frågan är nu om jag ska fortsätta lite till eller om jag ska sätta mig och invänta Shooter som går på TV4 kl.21.00 ikväll och förbereda en corn flakes- och russin-blandning. (Lite nyttigare än godis,eller?)
Jag vet ju vad jag borde göra men jag tror inte jag har tillräckligt med hjärnkapacitet eller kreativitet till det för tillfället.

En liten tanke vid sidan av...
Kan man bli beroende av en människa? Kan man få abstinens om man inte träffas?
Jag tror faktiskt att man kan få det. Jag känner så ibland. Jag är inte desperat, nej nej, men det är en stor saknad som bara kan hoppa på mig. Jag vet att jag inte är ensam om det här heller för den delen. Alla känner ju saknad.
Älskar man någon så gör man det helt enkelt!

Idag mellan 8.00 och 10.00 var jag med i City Radion!
De två timmarna gick väldigt fort. Det var faktiskt riktigt kul!
Lite nervöst var det ju men det gick ju bra efter ett tag. Jag tänkte knappt på att det var en massa människor som lyssnade på mig. Maria tycker att det är ett rätt skönt yrke och det tror jag verkligen. Skönt och roligt. Prata om allt som händer och lite till och välja musik, rätt soft.

Tänk om jag skulle bli radiopratare?
Det kanske vore nått!
Sitta och prata, vara med på roliga saker, hänga med i allt som händer och träffa mycket människor.
Varför inte!
Jag tror nog att jag är rätt bra på att prata om jag har ett ämne framför mig. Idag var det ju lite svårt att prata om något, det var inte därför jag var där direkt utan det var ju bara som en andrahand, få vara med och se hur det går till.
Men ska jag bli radiopratare så vill jag nog vara det på en större kanal skulle jag tro. Där man troligtvis får lite bättre betalt och där det är lite större utbud på händelser och människor.
Ska tänka över det här. Svårt val när det gäller vad man ska göra i framtiden.

 

 

Sitter här i mitt kalla rum och stirrar på skärmen. Jag försöker skriva ett arbete, eller läxa kanske man ska kalla det. En läxa som innebär mycket skriva vilket är jobbigt. Satt förut och gjorde klart en annan läxa, även den rätt jobbig. När jag är klar med detta ska jag skriva en religionsredovisning, en redovisning för NA-prov i svenska, sammanfatta ett häfte, fotografera, börja redigera min film, försöka tänka ut en lösning på vårt lilla inspelningsproblem... Ja det tar verkligen aldrig slut! Ändå så sitter jag och skriver här, väntar på att någon ska skriva något intressant på facebook eller lägga upp något intressant på bilddagboken, kollar NY Rangers hemsida, kollar Viasat Hockeys tablå, lyssnar på Kent och tänker på en massa annat. Det är verkligen svårt att bara sätta sig och skriva det förbannade arbetet. Det är svårt att trycka på krysset längst upp i hörnet för att trycka ner allt som lockar. Jag ska försöka med det nu. Nu snart. När låten är slut. Eller kanske efter nästa låt. Jag ska bara hämta lite godis, sen fortsätter jag. Jag ska bara!

Livet tar snabba vändningar, det har jag verkligen lärt mig det senaste året. Man vet aldrig vad som händer. Oftast är man inte beredd och det kommer som en chock, både för en själv och för andra.
Min tillvaro har vänts uppochner, ja jag vet inte hur många gånger det här året, och jag kom att tänka på det nu.
Det är snart ett år sedan allt med pappa hände och tiden efter det verkar allting ha rubbats på något sätt. Känslor hit och dit, problem, vänner och familj. Allt har kommit på en gång och jag vet att det inte är över än. Det kommer aldrig att ta slut på alla dessa överraskningar, både bra och dåliga, men kan man inte få en paus från allt ett tag iaf? Det går självklart inte att styra och det ska man inte försöka göra heller, man ska leva i nuet.
Jag lever som i en spännande äventyrsvärld. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Ena stunden är allt lugnt och stilla och i nästa stund har något slagit till en och man måste klara upp problemet innan man lugnt kan gå vidare igen. Löser man inte problemet och lägger det bakom sig istället så blir det en tyngd att bära på och gör nästa problem ännu svårare. Det är självklart inte alltid problem man drabbas av, ibland händer det bra saker som välter omkull en fast på ett bra sätt. Något man inte väntat sig men som man gillar. Något som lättar upp allt, som en belöning. Något man hoppas stannar för alltid.
Just nu är jag i det läget att människors reaktioner är väldigt viktigt. Samtidigt som det är så så bryr jag mig inte om andras reaktioner för jag vet vad jag vill och jag hoppas på att det kan fortsätta såhär bra som det gjort de senaste veckorna. Jag trivs!

Mys, mys, mys och ännu mera mys! Så har mina dagar sett ut den senaste tiden! :D
Kan det bli bättre?
Är så jävla sugen på att släppa bomben men nej.^^ Haha!

Hade hand om Tait idag, helt och hållet. Och det gick riktigt bra!
Allt fungerade fint! Stallsysslorna är ju rätt många men så fort jag lär mig alla rutiner så kommer det flyta på lätt!
Ridningen gick också bra! Absolut inte perfekt, långt ifrån, men det gick bättre än förra gången iaf. Riktigt nöjd är jag!
Insåg även vad skönt det är att vara i ett tyst litet stall. Man kan få vara ifred en stund och göra allt i sin egen takt. (Min takt går rätt långsamt vilket jag och Hanna diskuterade.)^^ (Hanna flyger nämligen runt som om det vore det sista hon gör) xD
Jag brukar ta det väldigt lungt i stallet och idag gjorde jag det verkligen. Hann inte med lektionen bara för det. Men jag Hatar att stressa! Så är det bara.^^
Tror i vilket fall att det kommer bli kul och skönt att få börja ta hand om Tait-tjejen. =)
Nu kommer ni verkligen få se mig mer i stallet!

Puss&Kram