Tårar
Det är sjukt att man kan börja gråta för ingenting. Man börjar bara gråta. Man kanske ser något, hör eller råkar tänka på något speciellt och så börjar tårarna rinna.
Tårar. Jobbiga är de, tårarna. Salt och blött. Men det är en rätt skön känsla. Beroende på vad man gråter för såklart. Men att stå framför spegeln, titta sig själv i ögonen, minnas något och tårarna börjar rinna.
Man kan få en boll i ansiktet på idrotten i skolan och direkt kan man känna att tårarna vill ut. Det vore ju så skönt att bara släppa ut dom och gråta som ett litet barn men det gör man ju inte. Det bara är så. Då är man ju inte direkt mogen i andras ögon. Man måste vara hård och stark. Har man gråtit hemma men vill dölja det kan det bli svårt. Oftast så ser ju någon i familjen det och när de frågar om man gråtit så känns det direkt som att man vill börja gråta igen. Så kan det vara för mig i allafall. Men det är ju lätt att då gnugga sig i ögonen och säga att man gjort just det, gnuggat sig i ögonen. Det tror dom oftast på också.
Jag tittade på Guds tre flickor på SVT Play. Jag har flera gånger tittat på programbilden och funderat på om jag ska titta på det och så gjorde jag nu det till slut. Det är ett barnprogram, eller kanske ett ungdomsprogram, med ganska djup innebörd egentligen. Alla kanske inte skulle hålla med om det men med mitt konstanta granskande så kom jag fram till det. Egentligen har inte handlingen med tro att göra, inte ur min synvinkel i allafall, utan Gud i det här fallet blir bara som en person som granskar människans fel och brister och berättar om dem.
Jag tror det var i tredje avsnittet som jag grät. En pojke blev påkörd och allt om hans liv, förhållandet till en speciell flicka var så fint. Hans lugna sätt och snälla beteende. Allt han faktiskt åstadkommit, var så fint.
Det här fick mig att ännu en gång tänka på vad snabbt någon kan försvinna ur ens liv. Att den man älskar plötsligt skulle kunna bli påkörd, nerslagen eller på något annat sätt försvinna bort.
Man tror inte att det kan hända en själv, det händer bara andra, men då har man så fel.
Jag skulle kunna en dag, vilken minut som helst utsättas för något och ja... försvinna. Men man försvinner aldrig helt. Man säger ju att även fast att någon försvunnit så finns det alltid en del kvar hos de man stod nära. Minnen och själen, själen lever vidare är ju något man säger med.
Men vi får inte sluta leva. Vi kan inte akta oss för allt obekant och förvänta oss att det kommer hända något bakom varje hörn. Vi måste fortsätta och bara vara oss själva. Låta tårar rinna och ilska brinna, låta varma känslor värma oss.
Ingen blir någonsin för gammal eller för mogen för att visa vad man känner.
Tårar. Jobbiga är de, tårarna. Salt och blött. Men det är en rätt skön känsla. Beroende på vad man gråter för såklart. Men att stå framför spegeln, titta sig själv i ögonen, minnas något och tårarna börjar rinna.
Man kan få en boll i ansiktet på idrotten i skolan och direkt kan man känna att tårarna vill ut. Det vore ju så skönt att bara släppa ut dom och gråta som ett litet barn men det gör man ju inte. Det bara är så. Då är man ju inte direkt mogen i andras ögon. Man måste vara hård och stark. Har man gråtit hemma men vill dölja det kan det bli svårt. Oftast så ser ju någon i familjen det och när de frågar om man gråtit så känns det direkt som att man vill börja gråta igen. Så kan det vara för mig i allafall. Men det är ju lätt att då gnugga sig i ögonen och säga att man gjort just det, gnuggat sig i ögonen. Det tror dom oftast på också.
Jag tittade på Guds tre flickor på SVT Play. Jag har flera gånger tittat på programbilden och funderat på om jag ska titta på det och så gjorde jag nu det till slut. Det är ett barnprogram, eller kanske ett ungdomsprogram, med ganska djup innebörd egentligen. Alla kanske inte skulle hålla med om det men med mitt konstanta granskande så kom jag fram till det. Egentligen har inte handlingen med tro att göra, inte ur min synvinkel i allafall, utan Gud i det här fallet blir bara som en person som granskar människans fel och brister och berättar om dem.
Jag tror det var i tredje avsnittet som jag grät. En pojke blev påkörd och allt om hans liv, förhållandet till en speciell flicka var så fint. Hans lugna sätt och snälla beteende. Allt han faktiskt åstadkommit, var så fint.
Det här fick mig att ännu en gång tänka på vad snabbt någon kan försvinna ur ens liv. Att den man älskar plötsligt skulle kunna bli påkörd, nerslagen eller på något annat sätt försvinna bort.
Man tror inte att det kan hända en själv, det händer bara andra, men då har man så fel.
Jag skulle kunna en dag, vilken minut som helst utsättas för något och ja... försvinna. Men man försvinner aldrig helt. Man säger ju att även fast att någon försvunnit så finns det alltid en del kvar hos de man stod nära. Minnen och själen, själen lever vidare är ju något man säger med.
Men vi får inte sluta leva. Vi kan inte akta oss för allt obekant och förvänta oss att det kommer hända något bakom varje hörn. Vi måste fortsätta och bara vara oss själva. Låta tårar rinna och ilska brinna, låta varma känslor värma oss.
Ingen blir någonsin för gammal eller för mogen för att visa vad man känner.
Kommentarer
Postat av: BECCA
Bra skrivet:)
Postat av: Jossan =)
Det är så rätt skrivet :) Det är så lätt att bara försvinna, så varför inte leva livet fullt ut och våga stå för vad man känner och visa det.. I längden är det inte så gött att bära allt jobbigt inom sig, för sig själv. Men det är så lätt att man gör det.
Sköt om dig ! :)
Trackback
