InFocus

I tvåan stod lärarna och pratade om att man ska hänga med, satsa och jobba på så man slipper "paniken" i trean. Paniken över att man ligger efter och inte vet vad man ska göra efter skolan.
"Det är nog inga problem för mig. Jag hänger på rätt bra, jobbar och försöker göra det bästa för det mesta. Jag vet vad jag vill göra efter skolan. Den där paniken kommer jag slippa", tänkte jag då. Men herregud vad jag hade fel!
Vem är det nu som blir galen på sig själv att projektarbetet inte är klart än, som inte vet om hon vill plugga till hösten, som kanske vill jobba ett år eller 2, letar lägenhet men vet att hon inte har råd, undrar om hon ska bo kvar i Karlskoga, som kanske fortsätter bo hemma ett tag och som önskade att hon gick i tvåan nu så hon hade lite mer tid att tänka? Jo det är Jag!!
Whoupiedooo!
Jag vet på ett ungefär vad jag vill arbeta med sen men jag vet även att det är väldigt lång bit kvar för att nå det målet. Om jag inte har jävligt tur vill säga.
Det känns som att jag måste bestämma allt nu, innan jag går ur gymnasiet. Det känns som att man inte kommer överleva annars, att man bara kommer falla ut i ingenting liksom. Haha! Fan va jag är fast vid skolan alltså... komiskt. Tänk vad bra det vore om man hade någon som kunde fixa allt det här åt en. Fixa klart projektet, skaffa ett jobb åt mig och ge mig en massa pengar och en fin lägenhet. Det vore fint! Men alldeles för otroligt...

Men ingenting är omöjligt! Eller hur var det Gunde?