Överviktig eller underviktig?
Så gott som alla klagar på någonting på sin kropp, om inte högt för andra så tyst för oss själva. Jag gör det! Jag erkänner. Jag kan klaga på mig själv. Rumpan, låren... Det är lätt att klaga på det mesta. Den senaste tiden har jag dock börjat tänka lite mer positivt. För ca. ett halvår sen kom jag underfund med att mina lår inte är så feta som jag sa, de innehåller faktiskt rätt mycket muskler, tack vare ridningen. Jag insåg även att jag hellre har lite större, starkare ben än pinnsmala och svaga. Varför jag insåg allt detta? Jo, jag började nämligen lyssna på vad andra sa till mig. Det sas positiva saker till mig och varför ska jag ignorera det istället för att ta åt mig? Varför ska jag börja "banta" bort låren när jag kan träna och bli starkare eller bara låta dom vara som dom är?
De senaste veckorna har jag även läst en bok, Normal och Fin av Caroline Eriksson, som handlar om synen på "ideal-kroppen", bantning, ätstörningar osv.
Det är sjukt va många människor som drabbas av en ätstörning bara på grund av att de blir intalade att man ska vara smal och se ut som de redigerade modellerna på reklampelarna! Det är det ju knappt ingen som tänker på,- att alla bantningsmetoder kan leda till ohälsa istället för bättre hälsa. Att många elitidrottare lider av någon form av ätstörning är något att tänka på. Att vara underviktig kan vara mycket farligare och mer ohälsosamt än att väga några kilon för mycket.
Visste ni att Bullimi förekommer oftare än Anorexi? Ofta syns det inte om en person har Bulimi eller annan ätstörning, det är lätt att dölja. Man behöver alltså inte se om någon har en ätstörning och det är skrämmande.
Mycket handlar ju just om utseendet, idealet, man ska se ut på ett visst sätt enligt många grupper och områden. Varför är det så svårt att vara nöjd över sig själv? I boken stod det även ungefär såhär:
"Alla har ju någon gång tittat till lite extra på den kraftiga tjejen med väldigt kort klänning. Det är bara att erkänna." (Jag har gjort det! Ni med, det vet ni!) "Varför kan vi inte bara bli imponerad över vad självsäker hon är! Vad stark hon är som vågar stå för sitt utseende."
Det är så sant! Varför ska vi vara så fixerade! Varför kan vi inte bara vara nöjda? Det är något att fundera över. Jag gör det redan, gör det ni med.
De senaste veckorna har jag även läst en bok, Normal och Fin av Caroline Eriksson, som handlar om synen på "ideal-kroppen", bantning, ätstörningar osv.
Det är sjukt va många människor som drabbas av en ätstörning bara på grund av att de blir intalade att man ska vara smal och se ut som de redigerade modellerna på reklampelarna! Det är det ju knappt ingen som tänker på,- att alla bantningsmetoder kan leda till ohälsa istället för bättre hälsa. Att många elitidrottare lider av någon form av ätstörning är något att tänka på. Att vara underviktig kan vara mycket farligare och mer ohälsosamt än att väga några kilon för mycket.
"... risken för att dö i förtid är störst för dem som är kraftigt överviktiga respektive kraftigt underviktiga. Den förhöjda dödsrisken gäller alltså inte bara de som väger för mycket, utan även de som väger för lite.
Med andra ord är det inte sant att smal är detsamma som sund."
Med andra ord är det inte sant att smal är detsamma som sund."
Citat ur boken Normal och Fin
Visste ni att Bullimi förekommer oftare än Anorexi? Ofta syns det inte om en person har Bulimi eller annan ätstörning, det är lätt att dölja. Man behöver alltså inte se om någon har en ätstörning och det är skrämmande.
Mycket handlar ju just om utseendet, idealet, man ska se ut på ett visst sätt enligt många grupper och områden. Varför är det så svårt att vara nöjd över sig själv? I boken stod det även ungefär såhär:
"Alla har ju någon gång tittat till lite extra på den kraftiga tjejen med väldigt kort klänning. Det är bara att erkänna." (Jag har gjort det! Ni med, det vet ni!) "Varför kan vi inte bara bli imponerad över vad självsäker hon är! Vad stark hon är som vågar stå för sitt utseende."
Det är så sant! Varför ska vi vara så fixerade! Varför kan vi inte bara vara nöjda? Det är något att fundera över. Jag gör det redan, gör det ni med.
Så släta och snygga i verkligheten? Nää, skulle inte tro det, tyvärr, jag måste förstöra lite för er.
Ofta gör man ögonen mer intensiva, skarpare så han har troligtvis mörkare ögon, hon kan t.o.m ha någon form av ögonfel!
Man sätter ljuset så att håret ser blankt ut, redigerar bort spretande hårstrån m.m.
Hon skulle kunna vara hur finnig och ojämn som helst i ansiktet, han mer linjer, påsar under ögonen och det här fixar man med hjälp av en bra makeup artist och ett enkelt litet redskap i photoshop. Alt+klick och sen "gnugga" lite så är det borta! Älskar det redskapet!
Att hon skjuter upp axeln kan även göra att brösten ser större ut.
Panik?!
I tvåan stod lärarna och pratade om att man ska hänga med, satsa och jobba på så man slipper "paniken" i trean. Paniken över att man ligger efter och inte vet vad man ska göra efter skolan.
"Det är nog inga problem för mig. Jag hänger på rätt bra, jobbar och försöker göra det bästa för det mesta. Jag vet vad jag vill göra efter skolan. Den där paniken kommer jag slippa", tänkte jag då. Men herregud vad jag hade fel!
Vem är det nu som blir galen på sig själv att projektarbetet inte är klart än, som inte vet om hon vill plugga till hösten, som kanske vill jobba ett år eller 2, letar lägenhet men vet att hon inte har råd, undrar om hon ska bo kvar i Karlskoga, som kanske fortsätter bo hemma ett tag och som önskade att hon gick i tvåan nu så hon hade lite mer tid att tänka? Jo det är Jag!!
Whoupiedooo!
Jag vet på ett ungefär vad jag vill arbeta med sen men jag vet även att det är väldigt lång bit kvar för att nå det målet. Om jag inte har jävligt tur vill säga.
Det känns som att jag måste bestämma allt nu, innan jag går ur gymnasiet. Det känns som att man inte kommer överleva annars, att man bara kommer falla ut i ingenting liksom. Haha! Fan va jag är fast vid skolan alltså... komiskt. Tänk vad bra det vore om man hade någon som kunde fixa allt det här åt en. Fixa klart projektet, skaffa ett jobb åt mig och ge mig en massa pengar och en fin lägenhet. Det vore fint! Men alldeles för otroligt...
Men ingenting är omöjligt! Eller hur var det Gunde?
"Det är nog inga problem för mig. Jag hänger på rätt bra, jobbar och försöker göra det bästa för det mesta. Jag vet vad jag vill göra efter skolan. Den där paniken kommer jag slippa", tänkte jag då. Men herregud vad jag hade fel!
Vem är det nu som blir galen på sig själv att projektarbetet inte är klart än, som inte vet om hon vill plugga till hösten, som kanske vill jobba ett år eller 2, letar lägenhet men vet att hon inte har råd, undrar om hon ska bo kvar i Karlskoga, som kanske fortsätter bo hemma ett tag och som önskade att hon gick i tvåan nu så hon hade lite mer tid att tänka? Jo det är Jag!!
Whoupiedooo!
Jag vet på ett ungefär vad jag vill arbeta med sen men jag vet även att det är väldigt lång bit kvar för att nå det målet. Om jag inte har jävligt tur vill säga.
Det känns som att jag måste bestämma allt nu, innan jag går ur gymnasiet. Det känns som att man inte kommer överleva annars, att man bara kommer falla ut i ingenting liksom. Haha! Fan va jag är fast vid skolan alltså... komiskt. Tänk vad bra det vore om man hade någon som kunde fixa allt det här åt en. Fixa klart projektet, skaffa ett jobb åt mig och ge mig en massa pengar och en fin lägenhet. Det vore fint! Men alldeles för otroligt...
Men ingenting är omöjligt! Eller hur var det Gunde?
