Tårar
Det är sjukt att man kan börja gråta för ingenting. Man börjar bara gråta. Man kanske ser något, hör eller råkar tänka på något speciellt och så börjar tårarna rinna.
Tårar. Jobbiga är de, tårarna. Salt och blött. Men det är en rätt skön känsla. Beroende på vad man gråter för såklart. Men att stå framför spegeln, titta sig själv i ögonen, minnas något och tårarna börjar rinna.
Man kan få en boll i ansiktet på idrotten i skolan och direkt kan man känna att tårarna vill ut. Det vore ju så skönt att bara släppa ut dom och gråta som ett litet barn men det gör man ju inte. Det bara är så. Då är man ju inte direkt mogen i andras ögon. Man måste vara hård och stark. Har man gråtit hemma men vill dölja det kan det bli svårt. Oftast så ser ju någon i familjen det och när de frågar om man gråtit så känns det direkt som att man vill börja gråta igen. Så kan det vara för mig i allafall. Men det är ju lätt att då gnugga sig i ögonen och säga att man gjort just det, gnuggat sig i ögonen. Det tror dom oftast på också.
Jag tittade på Guds tre flickor på SVT Play. Jag har flera gånger tittat på programbilden och funderat på om jag ska titta på det och så gjorde jag nu det till slut. Det är ett barnprogram, eller kanske ett ungdomsprogram, med ganska djup innebörd egentligen. Alla kanske inte skulle hålla med om det men med mitt konstanta granskande så kom jag fram till det. Egentligen har inte handlingen med tro att göra, inte ur min synvinkel i allafall, utan Gud i det här fallet blir bara som en person som granskar människans fel och brister och berättar om dem.
Jag tror det var i tredje avsnittet som jag grät. En pojke blev påkörd och allt om hans liv, förhållandet till en speciell flicka var så fint. Hans lugna sätt och snälla beteende. Allt han faktiskt åstadkommit, var så fint.
Det här fick mig att ännu en gång tänka på vad snabbt någon kan försvinna ur ens liv. Att den man älskar plötsligt skulle kunna bli påkörd, nerslagen eller på något annat sätt försvinna bort.
Man tror inte att det kan hända en själv, det händer bara andra, men då har man så fel.
Jag skulle kunna en dag, vilken minut som helst utsättas för något och ja... försvinna. Men man försvinner aldrig helt. Man säger ju att även fast att någon försvunnit så finns det alltid en del kvar hos de man stod nära. Minnen och själen, själen lever vidare är ju något man säger med.
Men vi får inte sluta leva. Vi kan inte akta oss för allt obekant och förvänta oss att det kommer hända något bakom varje hörn. Vi måste fortsätta och bara vara oss själva. Låta tårar rinna och ilska brinna, låta varma känslor värma oss.
Ingen blir någonsin för gammal eller för mogen för att visa vad man känner.
Tårar. Jobbiga är de, tårarna. Salt och blött. Men det är en rätt skön känsla. Beroende på vad man gråter för såklart. Men att stå framför spegeln, titta sig själv i ögonen, minnas något och tårarna börjar rinna.
Man kan få en boll i ansiktet på idrotten i skolan och direkt kan man känna att tårarna vill ut. Det vore ju så skönt att bara släppa ut dom och gråta som ett litet barn men det gör man ju inte. Det bara är så. Då är man ju inte direkt mogen i andras ögon. Man måste vara hård och stark. Har man gråtit hemma men vill dölja det kan det bli svårt. Oftast så ser ju någon i familjen det och när de frågar om man gråtit så känns det direkt som att man vill börja gråta igen. Så kan det vara för mig i allafall. Men det är ju lätt att då gnugga sig i ögonen och säga att man gjort just det, gnuggat sig i ögonen. Det tror dom oftast på också.
Jag tittade på Guds tre flickor på SVT Play. Jag har flera gånger tittat på programbilden och funderat på om jag ska titta på det och så gjorde jag nu det till slut. Det är ett barnprogram, eller kanske ett ungdomsprogram, med ganska djup innebörd egentligen. Alla kanske inte skulle hålla med om det men med mitt konstanta granskande så kom jag fram till det. Egentligen har inte handlingen med tro att göra, inte ur min synvinkel i allafall, utan Gud i det här fallet blir bara som en person som granskar människans fel och brister och berättar om dem.
Jag tror det var i tredje avsnittet som jag grät. En pojke blev påkörd och allt om hans liv, förhållandet till en speciell flicka var så fint. Hans lugna sätt och snälla beteende. Allt han faktiskt åstadkommit, var så fint.
Det här fick mig att ännu en gång tänka på vad snabbt någon kan försvinna ur ens liv. Att den man älskar plötsligt skulle kunna bli påkörd, nerslagen eller på något annat sätt försvinna bort.
Man tror inte att det kan hända en själv, det händer bara andra, men då har man så fel.
Jag skulle kunna en dag, vilken minut som helst utsättas för något och ja... försvinna. Men man försvinner aldrig helt. Man säger ju att även fast att någon försvunnit så finns det alltid en del kvar hos de man stod nära. Minnen och själen, själen lever vidare är ju något man säger med.
Men vi får inte sluta leva. Vi kan inte akta oss för allt obekant och förvänta oss att det kommer hända något bakom varje hörn. Vi måste fortsätta och bara vara oss själva. Låta tårar rinna och ilska brinna, låta varma känslor värma oss.
Ingen blir någonsin för gammal eller för mogen för att visa vad man känner.
Trött men duktig söndag
Sitter här i tights, två par sockor och Robins t-shirt. Lite kallt men mysigt.
Jag väntar på att bastun ska bli varm så jag får värma mig och förhoppningsvis få slappna av lite.
Att sitta vid datorn och klicka i flera timmar i streck gör en sne, både i huvud och kropp.
En knådande ryggmassage vore inte helt fel just nu. Helgen går allt för fort, jag hänger inte riktigt med. Halva söndagen har jag suttit med skolarbete så man skulle kunna säga att jag inte riktigt fått en hel helg.
Skolarbetet har bestått av filmredigering. Är man inte helt klar och kreativ i huvudet så är det ingen idé att sätta sig med det men jag kom en bit idag iaf. Gjorde början till två avsnitt skulle man kunna säga. Frågan är nu om jag ska fortsätta lite till eller om jag ska sätta mig och invänta Shooter som går på TV4 kl.21.00 ikväll och förbereda en corn flakes- och russin-blandning. (Lite nyttigare än godis,eller?)
Jag vet ju vad jag borde göra men jag tror inte jag har tillräckligt med hjärnkapacitet eller kreativitet till det för tillfället.
En liten tanke vid sidan av...
Kan man bli beroende av en människa? Kan man få abstinens om man inte träffas?
Jag tror faktiskt att man kan få det. Jag känner så ibland. Jag är inte desperat, nej nej, men det är en stor saknad som bara kan hoppa på mig. Jag vet att jag inte är ensam om det här heller för den delen. Alla känner ju saknad.
Älskar man någon så gör man det helt enkelt!
Jag väntar på att bastun ska bli varm så jag får värma mig och förhoppningsvis få slappna av lite.
Att sitta vid datorn och klicka i flera timmar i streck gör en sne, både i huvud och kropp.
En knådande ryggmassage vore inte helt fel just nu. Helgen går allt för fort, jag hänger inte riktigt med. Halva söndagen har jag suttit med skolarbete så man skulle kunna säga att jag inte riktigt fått en hel helg.
Skolarbetet har bestått av filmredigering. Är man inte helt klar och kreativ i huvudet så är det ingen idé att sätta sig med det men jag kom en bit idag iaf. Gjorde början till två avsnitt skulle man kunna säga. Frågan är nu om jag ska fortsätta lite till eller om jag ska sätta mig och invänta Shooter som går på TV4 kl.21.00 ikväll och förbereda en corn flakes- och russin-blandning. (Lite nyttigare än godis,eller?)
Jag vet ju vad jag borde göra men jag tror inte jag har tillräckligt med hjärnkapacitet eller kreativitet till det för tillfället.
En liten tanke vid sidan av...
Kan man bli beroende av en människa? Kan man få abstinens om man inte träffas?
Jag tror faktiskt att man kan få det. Jag känner så ibland. Jag är inte desperat, nej nej, men det är en stor saknad som bara kan hoppa på mig. Jag vet att jag inte är ensam om det här heller för den delen. Alla känner ju saknad.
Älskar man någon så gör man det helt enkelt!
City Radion
Idag mellan 8.00 och 10.00 var jag med i City Radion!
De två timmarna gick väldigt fort. Det var faktiskt riktigt kul!
Lite nervöst var det ju men det gick ju bra efter ett tag. Jag tänkte knappt på att det var en massa människor som lyssnade på mig. Maria tycker att det är ett rätt skönt yrke och det tror jag verkligen. Skönt och roligt. Prata om allt som händer och lite till och välja musik, rätt soft.
Tänk om jag skulle bli radiopratare?
Det kanske vore nått!
Sitta och prata, vara med på roliga saker, hänga med i allt som händer och träffa mycket människor.
Varför inte!
Jag tror nog att jag är rätt bra på att prata om jag har ett ämne framför mig. Idag var det ju lite svårt att prata om något, det var inte därför jag var där direkt utan det var ju bara som en andrahand, få vara med och se hur det går till.
Men ska jag bli radiopratare så vill jag nog vara det på en större kanal skulle jag tro. Där man troligtvis får lite bättre betalt och där det är lite större utbud på händelser och människor.
Ska tänka över det här. Svårt val när det gäller vad man ska göra i framtiden.
De två timmarna gick väldigt fort. Det var faktiskt riktigt kul!
Lite nervöst var det ju men det gick ju bra efter ett tag. Jag tänkte knappt på att det var en massa människor som lyssnade på mig. Maria tycker att det är ett rätt skönt yrke och det tror jag verkligen. Skönt och roligt. Prata om allt som händer och lite till och välja musik, rätt soft.
Tänk om jag skulle bli radiopratare?
Det kanske vore nått!
Sitta och prata, vara med på roliga saker, hänga med i allt som händer och träffa mycket människor.
Varför inte!
Jag tror nog att jag är rätt bra på att prata om jag har ett ämne framför mig. Idag var det ju lite svårt att prata om något, det var inte därför jag var där direkt utan det var ju bara som en andrahand, få vara med och se hur det går till.
Men ska jag bli radiopratare så vill jag nog vara det på en större kanal skulle jag tro. Där man troligtvis får lite bättre betalt och där det är lite större utbud på händelser och människor.
Ska tänka över det här. Svårt val när det gäller vad man ska göra i framtiden.
De senaste
Tiden går fort, men ändå så långsamt
Sitter här i mitt kalla rum och stirrar på skärmen. Jag försöker skriva ett arbete, eller läxa kanske man ska kalla det. En läxa som innebär mycket skriva vilket är jobbigt. Satt förut och gjorde klart en annan läxa, även den rätt jobbig. När jag är klar med detta ska jag skriva en religionsredovisning, en redovisning för NA-prov i svenska, sammanfatta ett häfte, fotografera, börja redigera min film, försöka tänka ut en lösning på vårt lilla inspelningsproblem... Ja det tar verkligen aldrig slut! Ändå så sitter jag och skriver här, väntar på att någon ska skriva något intressant på facebook eller lägga upp något intressant på bilddagboken, kollar NY Rangers hemsida, kollar Viasat Hockeys tablå, lyssnar på Kent och tänker på en massa annat. Det är verkligen svårt att bara sätta sig och skriva det förbannade arbetet. Det är svårt att trycka på krysset längst upp i hörnet för att trycka ner allt som lockar. Jag ska försöka med det nu. Nu snart. När låten är slut. Eller kanske efter nästa låt. Jag ska bara hämta lite godis, sen fortsätter jag. Jag ska bara!
Plötsligt står man där utan några arbeten gjorda, men visst gick tiden långsamt när man försökte?
